Krisberedskap

De senaste veckorna har jag haft minutprogram. I alla fall varje måndag till torsdag, då Försvarshögskolans landsomfattande försvarskurs fyllt mina dagar. Det har varit en intressant och intensiv tid. Under kursens gång har vi fått ta del av högklassiga föreläsningar och besökt både företag, ministerier och andra inrättningar. Resultatet är en komprimerad men ändå överskådlig blick av hur Finlands krisberedskap är uppbyggd.

Utmärkande för kursen är att deltagarna kommer från många olika områden; såväl representanter för näringslivet, forskare, tjänstemän, yrkesmilitärer som politiker deltar tillsammans i utbildningen. I Finland har vi ett nära samarbete mellan myndigheter och näringslivet vilket absolut är en styrka och en förutsättning för att vårt samhälle ska klara sig i en krissituation. Alla har sina viktiga uppgifter, och alla behövs.

Försvarsmaktsreformen var naturligtvis ett aktuellt tema på kursen, som togs upp både under föreläsningarna och i korridordiskussionerna. Behovet av en reform har varit uppenbart redan en längre tid, men på grund av de åtstramade budgetramarna blir det en betydligt häftigare start på reformen än vad många hade räknat med eller hoppats på. I slutändan handlar reformen ändå om att trygga ett trovärdigt försvar också i framtiden till rimliga kostnader. Utan nödvändiga förändringar nu skulle vi hamna i en alldeles ohållbar situation inom tio år. Samtidigt ska det erkännas att reformen inte kommer att vara lätt att genomföra. Speciellt viktigt tycker jag att det är att vi också under den svåra förändringsprocessen kan se till att försvarsviljan i vårt land inte försvagas.

För vår region var det glädjande att Nylands Brigad får fortsätta sin verksamhet i Dragsvik, och att spekulationerna om att brigaden skulle föreslås flyttas till Obbnäs visade sig vara bara spekulationer. Att den enda svenskspråkiga brigaden skulle läggas ned var inte ett alternativ eftersom man i regeringsprogrammet kommit överens om det ska finnas en sådan. Var den enheten skulle finnas var däremot inte givet. Jag är glad över att man också när förslaget utformades kom fram till att det inte är ändamålsenligt att flytta brigaden.

Trots att det gick bra för Nylands Brigad förstår jag de upprörda känslorna på de orter där garnisoner ska läggas ned, och oron bland den del av försvarsmaktens personal som direkt kommer att beröras av förändringarna. Det som jag däremot inte förstår är den hätska debatt och hårda kritik som uppstått för att Nylands Brigad får fortsätta sin verksamhet. På vissa håll låter det nästan som om en flyttning av verksamheten från Dragsvik till Obbnäs skulle ha gjort alla andra förändringar inom försvaret både överflödiga och onödiga. Så är det naturligtvis inte.

Inte heller förstår, eller känner jag igen, den bild som vissa riksdagskolleger målar upp av minister Wallin i massmedia. För mig hör Wallin definitivt till skaran av de mest sakliga, lugna och behärskade kollegerna i riksdagen. Att han har en vass penna som han gärna använder, och att han kan formulera sig både träffande, roligt, och ibland lite provocerande ändrar inte på min uppfattning om honom som en ytterst behärskad, kunnig och sakorienterad politiker.

Tankar i juletid

Idag öppnas den sista luckan i adventskalendern. Snart har också väggkalendern kommit till sitt slut. Det nya året knackar redan på dörren och det börjar vara dags att göra bokslut för år 2011.

För mig har det varit ett händelserikt år. Våren dominerades av riksdagsvalet och den tillhörande valkampanjen. Det var en intensiv tid av paneldiskussioner, torgträffar och valmöten. Det var roligt att träffa människor och diskutera frågor av de mest varierande slag. Responsen och uppmuntran jag fick var guld värd, och med en stor stödgrupp som ihärdigt jobbade på och sporrade mig, kändes kampanjen lätt och rolig. Själva valresultatet var över mina förväntningar och jag kan inte vara annat än mycket nöjd och tacksam. Att få vara riksdagsledamot är ett privilegium.

I efterhand har jag ibland funderat hur allting kunde gå så bra som det gick. Svaret är antagligen att om det inte varit så roligt, och om jag inte känt ett så stark stöd hade jag knappast orkat. Jag var nämligen ännu konvalescent från höstens sjukdomsfall och tampades samtidigt med en bihåleinflammation av det segare slaget. Valkampanjen och senare regeringsförhandlingarna varvades med läkartider, i maj krävdes även ett ingrepp, men i det stora hela gick allt av bara farten fram till sommaren. Det som jag skjutit fram under våren måste sedan göras genast efter midsommar. Jag togs in på sjukhus för ännu ett litet ingrepp. Det lilla ingreppet fick inte genast önskat resultat utan jag fick snällt stanna på sjukhus hela juli månad. Sjukhusvistelsen påminde mig igen en gång om hur bra vård vi får, hur viktigt och bra arbete man gör på vårt sjukhus, och naturligtvis hur viktig hälsan är.

I början av augusti var jag ändå i gång igen, passligt just innan det var dags att ta fram tröskan och bärga årets skörd. Riksdagsuppdraget ledde till att mitt fritidsintresse blev mitt jobb, medan mitt jobb blev mitt fritidsintresse. Och jordbruket är en hobby som jag inte är beredd att ge upp, trots att det stundvis innebär rätt långa arbetsdagar, och trots att jag är beroende av hjälp och köpta tjänster. Jordbrukssysslorna känns både angenäma och nödvändiga för mig, en bra motvikt till riksdagsjobbet och andra förtroendeuppdrag.

Strax efter att det sista vetet tröskats inleddes riksdagens höstsession. Den förändrade maktbalansen mellan partierna och det stora antalet nya riksdagsledamöter har satt sina spår i riksdagsarbetet. En del ledamöter har dessutom kommit med mindre genomtänkta kommentarer och utspel i offentligheten. Det verkar ändå som om turbulensen börjar avta, och jag tror att arbetet i riksdagen nu börjar ha hittat sin form. Även regeringssamarbetet har löpt ganska bra, trots – eller kanske tack vare – de långa

Självständighet värd att firas

Osäkerheten på finansmarknaden fortsätter. Utsikterna för den finländska ekonomin är inte de bästa, och i knappa tider är svängrummet i budgeten ganska litet. Trots det presenterade regeringen den här veckan en komplettering av budgetpropositionen för år 2012, som enligt min mening innehåller några mycket viktiga tillägg.

Anslaget för läkar- och sjukvårdshelikopterverksamheten fördubblas nästan jämfört med det belopp som ingick i det ursprungliga förslaget. Speciellt för dem som bor ute i skärgården eller på glesbygden är det mycket viktigt att läkarhelikoptrarna finns. Läkarhelikoptrarna är en så viktig trygghetsfaktor och livförsäkring att det är ett klokt förslag att staten genom ökade anslag tryggar verksamheten i dess nuvarande omfattning.

Ett annat mycket viktigt tillägg är de fyra miljoner med vilket anslaget för rehabiliteringen av våra frontveteraner föreslås utökas. Med tanke på att november nu lider mot sitt slut och att vi snart igen har glädjen att fira vårt lands självständighet, kom förslaget verkligen lämpligt. Om det inte vore för våra frontveteraner skulle vi knappast ha något att fira den 6 december. Därför är jag glad över att regeringen kompletterar sitt förslag till den här delen, det gör man säkert mycket tack vare den aktivitet som veteranorganisationerna visat i ärendet, men också för att väldigt många här i riksdagen talat för samma sak. För mig framstår det som helt klart att det är allas vår hederssak att ta hand om dem som tog hand om och, med sitt liv som insats, försvarade vårt land då dess suveränitet var hotad.

Vår självständighet var aldrig en självklarhet, och vägen från storfurstendöme via ett krigshärjat land till välfärdsstat har krävt stora uppoffringar av vårt folk. I dagens läge tas självständigheten ofta för given, men senast då man ser på nyheterna och ser hur obevekligt folk kämpar för frihet och demokrati, inser man att det inte är förlegat att fira vår självständighet och vad vi uppnått sedan 1917.

För att bevara en verklig självständighet krävs ett rättvist och jämlikt samhälle med en fungerande demokrati, en pålitlig och effektiv förvaltning samt en stabil ekonomi. Dagens välfärdssamhälle är resultatet av flera generationers arbete och uppoffringar, inte bara i krig, utan också i det civila. De insatserna i kombination med många kloka beslut, som t.ex. att se till att alla oberoende av ekonomiska resurser fick rätt till utbildning, ska vi vara tacksamma för i dag, men framförallt måste vi fortsätta utveckla vårt samhälle. Utbildning och forskning, hög sysselsättning, företagsamhet och omsorg om varandra är de saker vi ska satsa på när vi bygger framtidens Finland.

När vi om en dryg vecka firar landets självständighet gör vi det framförallt för att tacka de som varit med och skapat och byggt upp vårt land. Det är säkert därför som vårt firande präglas av högtidlighet och allvar. Samtidigt tycker jag att det är all orsak att stanna upp och fundera över hur vi ska fortsätta att utveckla vårt land så att också kommande generationer tycker att självständigheten är värd att firas.

Sjukhus eller hälsocentral

I VN den 3.11 påstår Niklas Andersson, Erkki Rissanen och Harri Korhonen dels att jag använt min kolumn (VN 29.10) på ”ett mindre hedervärdigt sätt”, och dels att den innehåller ”så många felaktiga påståenden” att de måste kommentera den. Vad som är mindre hedervärt i min kolumn säger skribenterna inget om, så det är omöjligt att bemöta. Det kan väl knappast vara fel att jag i kolumnen för fram min åsikt om hur jag vill att hälso- och sjukvården ska utvecklas i vår region. Lika litet som det är fel eller icke hedervärt att fullmäktigeledamöter för fram sina åsikter i form av en motion till fullmäktige.

I sin insändare skriver Niklas Andersson & co att deras motion till fullmäktige inte alls handlar om att göra om sjukhuset till en hälsocentral. Det är tydligen det felaktiga påståendet i min kolumn. Så har jag ändå uppfattat motionen, och att någon kan komma till en annan slutsats har jag fortfarande svårt att förstå. Motionen utmynnar nämligen i att undertecknarna förutsätter att man utreder möjligheten att sköta specialsjukvården i regionen tillsammans med Lojo sjukhus och att man samtidigt utreder hur man i Raseborg kan bygga landets bästa bashälsovårds-, diagnostik- och dejoureringssystem (med andra ord hälsovårdscentral). Erkki Rissanen kommenterar och motiverar dessutom motionen på radio Vegas hemsida på följande sätt: ”Sjukhuset i Ekenäs har ingen framtid som sådant, utan borde bli en hälsovårdscentral som ger god, men billigare vård”. Vi ska inte heller bygga till vid sjukhuset enligt Rissanen, och han förtydligar ytterligare med att säga: ”Vi ska ha landets bästa hälsocentral i Västra Nylands sjukhus i stället”. I intervju på Vegas webbsida säger Rissanen vidare att den mest krävande specialsjukvården ska köpas från Helsingfors (så är fallet redan i dag, min kommentar) medan den övriga specialsjukvården kunde skötas av Lojo sjukhus, och i Raseborg kunde vi sköta primärhälsovården. Tydligare än så här kan det knappast sägas…

På basen av det ovanstående kan jag därför inte komma till någon annan slutsats än det som jag skrev i min kolumn; nämligen att samlingspartiet och kristdemokraterna vill göra om Västra Nylands sjukhus till en hälsovårdscentral och att Lojo sjukhus ska sköta den specialiserade sjukvården. Att man i insändaren (3.9) för fram en hel massa ekonomiska argument för varför det bör göras, ändrar inte på detta. Inte heller det att grundtrygghetsdirektören, åtminstone enligt skribenternas tolkning, tycker att syftet med motionen är gott, ändrar på min inställning. Om det som Niklas Andersson & co antyder, nämligen att grundtrygghetsdirektören omfattar innehållet i motionen stämmer, finns det allt skäl för fullmäktiges ordförande att ta en diskussion med honom. Motionen tar nämligen sikte på en utveckling som står i strid med de målsättningar fullmäktige hittills ställt upp.

För min egen del vidhåller jag det jag skrev i kolumnen till alla delar. Jag vill få ned kostnaderna genom att gränserna mellan primärvården och den specialiserade vården suddas ut, verksamheten vid sjukhuset anpassas till befolkningens behov, och om möjligt effektiveras ytterligare. Om vi genom att koncentrera en del av primärhälsovårdsverksamheten rent fysiskt kring VNs kan bidra till det, ska vi göra så, också om det handlar om att bygga till sjukhuset. Vi behöver vårt sjukhus.

Thomas Blomqvist
Fullmäktigeordförande

Vi ska utveckla, inte stänga, sjukhuset

Tillgången till hälso- och sjukvårdstjänster utgör en viktig trygghetsfaktor i vår vardag. Även om man inte använder sig av servicen särskilt ofta, har det en stor betydelse att den finns, är lättillgänglig och håller hög kvalitet. En stor utmaning för vår region är att kunna trygga tillgången till den specialiserade sjukvården. Siffrorna talar nämligen sitt tydliga språk och berättar att vården är dyr, i synnerhet specialsjukvården. Vår utmaning är alltså att kunna hålla kvar den specialiserade sjukvården, samtidigt som vi måste klara av att hålla kostnaderna på en rimlig nivå.

På måndagens fullmäktigemöte i Raseborg presenterade samlingspartiet och kristdemokraterna sin lösning på problemet i form av en motion: Gör om Västra Nylands sjukhus (VNs) i Ekenäs till en hälsovårdscentral och lämna den specialiserade sjukvården åt Lojo sjukhus. Deras resonemang utgår tydligen ifrån att det finns planer på att reducera antalet sjukhus i vårt land till 20 stycken. Detta stämmer inte. Eller åtminstone har jag inte hört om några sådana planer. En av målsättningarna med den kommande kommunreformen är att vårt land ska bestå av starka primärkommuner som själva klarar av att sköta social- och hälsovården, inklusive den specialiserade sjukvården på basnivå.

Även om vi säkert kommer att få se antalet kommuner minska kraftigt, har det aldrig varit tal om bara 20 kommuner, så jag har svårt att se varifrån detta antal kommer. Den mest krävande specialiserade sjukvården är naturligtvis en sak för sig. För oss innebär det här ingen förändring, utan precis som nu kommer vi att få ta oss till Helsingfors för att få den.

Målsättningen inom hälso- och sjukvården bör vara att gränserna mellan primärvården och den specialiserade vården suddas ut. Primärvården ska stärkas och onödiga överlappningar bör fås bort för att kunna erbjuda klienterna en fungerande, oavbruten vårdkedja. Men det betyder inte att vi ska stänga våra sjukhus i Ekenäs. Tvärtom ska vi intensifiera ansträngningarna för att garantera en fungerande specialsjukvård här. Om nybygget vid Västra Nylands sjukhus förverkligas, har vi möjlighet att rent fysiskt samla primärhälsovårdsverksamheten och den specialiserade vården på ett och samma ställe, vilket skapar bra förutsättningar för att kunna erbjuda våra invånare en god och kostnadseffektiv vård.

Jag kan inte omfatta motionärernas fatalistiska inställning att inget kan göras, och att det bästa är att stänga sjukhuset innan någon annan gör det. Det stämmer att vi ska förekomma framom att förekommas, men det betyder inte att vi ska sträcka upp händerna och ge upp. Jag tror inte att vården blir billigare eller bättre för att den flyttas längre bort. Det är därför upp till oss lokala beslutsfattare att arbeta för en lösning som kan trygga verksamheten vid VNs. Det jobbet måste naturligtvis göras tillsammans med HNS som åtminstone i dagens läge fattar de avgörande besluten.

Att inte längre kunna erbjuda specialiserad sjukvård vid Västra Nylands sjukhus skulle vara en stor förlust för oss som region, men framförallt skulle det vara en stor förlust får alla invånare i Västnyland som nu kan få den här servicen på nära håll, och på eget modersmål. Vi ska akta oss för att låta ett konstant ifrågasättande av sjukhuset bli en självförverkligande profetia. Vi behöver vårt sjukhus.

Förändringens vindar

Förändringens vindar fortsätter att blåsa över kommunerna i vårt land – och just nu känns det kanske mest som en oväntad orkan som ingen vet varifrån den kom eller vart den är på väg. Tecken i skyn, och inte bara det, utan tydliga linjedragningar från olika politiska håll, har det ändå funnits rätt länge. Redan under den förra riksdagsperioden kunde man ana att för en regering där basen utgörs av samlingspartiet och socialdemokraterna skulle den pågående KSSR-processen inte vara nog.

Kommunreformen kan antagligen sägas vara den mest omvälvande förändring som regeringen förbundit sig till. Ur ett finlandssvenskt perspektiv, är det mycket viktigt att det redan i regeringsprogrammet konstaterades att områdens särdrag, så som långa avstånd, skärgårdsmiljö och språkliga förhållanden, ska beaktas. Möjligheten att få service på sitt modersmål ska också tryggas. Dessa skrivingar utgör en trygghetsfaktor som vi inte ska underskatta, men de betyder ändå inte att de svensk- och tvåspråkiga kommunerna inte skulle beröras av reformen.

Då reformen nu startar, är det viktigt att kommunerna själva funderar på hurdana lösningar de vill ha. Alternativet att motsätta sig allting i väntan på att stormen ska bedarra, är knappast det rätta; stormen kommer inte att försvinna eller åtminstone inte dra förbi utan att den medfört förändringar. Regeringen med minister Virkkunen i spetsen har varit tydliga i sina budskap, nu senast i samband med interpellationsdebatten i riksdagen den här veckan.

I samband med reformen, där kommunerna blir färre och större, bör vi fundera på hur vi ska kunna utveckla närdemokratin. Endast ett samhälle där man känner sig delaktig, engagerar och motiverar. Styrkan i små kommuner ligger i en stark känsla av gemenskap och en klar identitet. Alla känner alla, alla drar åt samma håll, och talkoandan är hög. Det här är en resurs som vi måste slå vakt om i reformarbetet så att den inte går förlorad i samband med kommunsammanslagningar.

Ett sätt att skapa en starkare närdemokrati kunde vara använda sig av stadsdels-, kommundels- eller byaråd. Ungdomsfullmäktige kunde också få en större roll. Ett annat alternativ kunde vara att dela in kommunerna i så kallade valkretsar, vilket har gjorts i vissa kommuner i Sverige. På så sätt skulle alla delar av den nya kommunen ha sin representation tryggad i fullmäktige.

Det är en svår – och beklaglig – situation som uppstått då en del kommuner som agerat i enlighet med KSSR, nu finner att förhållningsreglerna har ändrats. T.ex. för både Ingås och Hangös del kommer den nya strukturlagen antagligen att betyda att man på nytt måste se över sina strategier. Å andra sidan, om vi tänker på Sjundeå, kan det hända att kommunreformen medför nya alternativ, och att resultatet i folkomröstningen (om det följs) gav kommunen den respit man behöver.

Ett av de viktigaste målen med kommunreformen är att kunna garantera grundläggande service åt alla medborgare, oberoende av vilken kommun de råkar vara bosatta i. För att reformen ska kunna ske konstruktivt, bör regeringen lyssna på de kommunala beslutsfattarna och kommuninvånarna. Det bästa slutresultatet uppnås om kommunerna själva är proaktiva. På det sättet kan vi skapa starka kommuner som kan erbjuda sina invånare tjänster av hög kvalitet, som kan driva en aktiv näringspolitik och som kan svara på de utmaningar vi har att vänta i framtiden.

Makt över vår mat

Råvarupriserna på livsmedel är väldigt låga i Finland. Priserna på t.ex. svinkött och spannmål är klart lägre i vårt land än på de flesta håll i övriga Europa. Men ändå är maten dyr. Inom EU betalar endast danskar och irländare mera för sin mat. I år förväntas livsmedelspriserna stiga med ungefär fem procent. De senaste åren har priset på mat stigit snabbare än de övriga konsumentpriserna. Å andra sidan är det skäl att notera att i relation till inkomsterna har maten blivit billigare.

Den kanske största orsaken till de höga matutgifterna i vårt land, är att vi i Finland är "den slutna livsmedelsmarknadens enda utpost i Europa." Det konstaterar Seppo Konttinen i sin bok Suomalainen ruokalasku som gavs ut i förra veckan. Faktum är att dagligvaruhandeln i Finland domineras av två handelskedjor med var sin bokstav i början. Man kan med rätta tala om ett duopol. Tillsammans svarar dessa två kedjor för nästan 80 % av detaljhandeln. Då du går omkring bland din matbutiks rader av hyllor, väljer du förvisso själv vad du sätter ner i korgen, men dina möjligheter att påverka utbudet är minst sagt begränsade. Något förenklat, bestäms både utbudet och priset på maten i vårt land väldigt långt av dessa två kedjor.

Prisbildningen inom livsmedelskedjan är höljd i dunkel, eftersom de pris som industrin och handeln kommer överens om sinsemellan sällan når ut till offentligheten. Klart är i alla fall att handelns andel av det slutliga priset ökat sedan vi blev medlemmar i EU. Handeln är i en maktposition eftersom de kan spela ut företagen inom livsmedelsindustrin mot varandra. Eller hota med import utifrån. Pressen på industrin förflyttas i sin tur över på primärproducenterna, som under motsvarande tid fått se sin andel av slutpriset reduceras mer och mer.

Enligt en studie gjord av Pellervo har handelns andel av slutpriset ökat med en tredjedel under de senaste åtta åren. Med sina i medeltal 52 % av slutpriset är handeln i Finland ”bäst i test” i Västeuropa. T.ex. uppskattade MTK ifjol att producenterna i medeltal fick 3,4 %, industrin 40,9 % och handeln 44,2 % av priset för ett hålbröd. Momsens andel var 11,5 %.

Prisbildningen inom livsmedelskedjan är snedvriden. Jordbruket dras med stora lönsamhetsproblem, och den bästa, och antagligen enda, lösningen skulle vara att producenterna fick en större, eller bättre sagt, en rättvis, andel av matens slutpris. Det är därför positiva nyheter att Konkurrensverket som bäst håller på att göra en utredning om hur konkurrensen inom handeln med livsmedel fungerar. Vi får hoppas att utredningen väcker debatt och leder till förändringar, för den nuvarande situationen är ohållbar.

Konsumenternas intresse för maten – dess ursprung, näringsinnehåll och miljöpåverkan – ökat alltmer. Det är en mycket glädjande trend. Konsumenternas intresse visar att de bryr sig om hela livsmedelskedjan, både produktionen och framställningen av maten är viktiga för dem. Den kommande matmarknaden i Fiskars är ett exempel på det intresse som finns just nu. Förhoppningsvis lockar evenemanget till sig många besökare. Att äta handlar om mer än att få i sig rätt mängd kalorier; mat och måltider berör allt från hälsa och välmående till ekonomi och kultur.

Vi har inte råd att glömma

När de bestialiska dåden utfördes i Oslo och Utöya råkade det sig så att jag var mitt uppe i att läsa Heather Pringles bok ”Härskarplanen”. Boken handlar om nazisternas övertygelse om den ariska rasens överlägsenhet, och om sökande efter bevis för det, och den germanska kulturens långa och ärorika historia. I boken beskrivs vilka fruktansvärda planer nazisterna, under ledning av Heinrich Himmler gjorde upp, eller fantiserade om, för att trygga den ariska rasens framtid och ett monokulturellt Tredje Rike.

När jag läste boken förvånades jag än en gång av hur vanliga och rimligtvis intelligenta människor som forskare, läkare, lärare etc kunde medverka i något så vansinnigt. Jag förfasades över vilka fruktansvärt grymma gärningar man var beredd att utföra för att uppnå sina mål. Den verklighet som beskrivs i boken kunde åtminstone inte jag förstå, men försökte trösta mig med att det hände i en annan tid, att omständigheterna var så annorlunda, att man inte hade den kunskap vi har idag osv. Då inträffar tragedin i Norge. Har vi ändå ingenting lärt av historien? Åtminstone visade händelserna att vi fortsättningsvis måste vara på vår vakt mot vansinniga tankar och ideologier, och mot galna individer som är beredda att verkställa dem.

För många av oss innebar händelserna i Norge ett obehagligt uppvaknande till en rå och brutal verklighet som vi kanske trodde inte längre fanns. Det som hände visar att det finns människor som tycker att tankar, som skrämmande mycket påminner om de nazisterna hade, är riktiga och också är beredda att agera i enlighet med dem.

Vansinnesdåden i Norge utfördes av en enskild person som ska få sitt straff. För oss som värnar om ett öppet och demokratiskt samhälle gäller det nu framförallt att kunna hantera, bemöta och bekämpa den ideologi som Anders Breivik tydligen tror på och handlat efter.

Vi får inte glömma att vårt öppna demokratiska samhälle inte uppstått av sig själv, utan att det är resultatet av ett målmedvetet arbete som engagerade medborgare utfört under många årtionden. När populistiska rörelser serverar enkla svartvita lösningar på svåra frågor ska vi vara på vår vakt. Vi får inte låta påståenden om att vissa grupper av människor är sämre än andra, eller att ett mångkulturellt samhälle är roten till alla problem stå oemotsagda. Då måste vi påminna oss om att dagens Finland byggts upp av människor med väldigt olika bakgrund och att vårt land alltid varit mångkulturellt, och att det just därför är ett så bra land att leva i.

För mig har tron på, och viljan att försvara det öppna demokratiska samhället varit en orsak till att jag engagerat mig i politiken. Historien har visat vilka grymheter totalitära ideologier som nazismen och kommunismen inneburit för mänskligheten. Därför måste vi försöka känna igen de populistiska och i grunden antidemokratiska strömningar som finns också idag, rörelser som ställer olika grupper mot varandra, delar in människor i vi och de, och som vägrar godkänna våra demokratiska arbetsmetoder där vi sätter individen i centrum och som bygger på tolerans och politiska kompromisser.

Heather Pringle avslutar sin bok med följande tänkvärda ord: ”Vi vill idag gärna tro att vetenskapen är omutlig, den mänskliga kunskapens högsta norm, men historien … visar oss att den kan tänjas och förvrängas med katastrofala följder. Vi har inte råd att glömma den läxan.”

I valet och kvalet

Femtiofem dagar har förflutit sedan riksdagsvalet, och ännu har vi ingen regering. Den största orsaken till att det dragit ut på tiden är det omtumlande riksdagsvalet; ett val vars resultat varslade om att vägen till en regering inte skulle vara den lättaste.

Till och med den enkla frågan "vem vann valet?" tål att grunnas på. Samlingspartiet blev det största partiet, men de förlorade platser jämfört med förra valet. Sannfinländarna med Soini i spetsen tog ett sjumilakliv rakt in bland de stora partierna. Men trots att de gjorde ett sensationellt gott val, är de fortfarande bara det tredje största partiet i riksdagen. SDP lyckades bli landets näst största parti, men gick också bakåt. Att riksdagens största oppositionsparti tappar understöd i ett val är mycket ovanligt, och understryker hur svårt det är att göra en entydig tolkning av ”folkets vilja” på basen av valresultatet.

Valet föregicks av en kampanj där partierna klart och tydligt slog fast sina ståndpunkter. Det var välkommet med tydligare markeringar, då man traditionellt varit nästan för försiktig. Men i vårt nuvarande system är det inte hållbart om partierna i regeringsförhandlingarna vägrar vika en tum från utfästelserna i valprogrammen. För att partierna till alla delar ska kunna stå fast vid vad man lovat i valet borde man redan före valet ta efter det svenska systemet med två block. Då kan den vinnande koalitionen försöka förverkliga allt man lovat. Det skulle i så fall förutsätta ”regeringsprogramförhandlingar” inom blocken före valet. Vilka två block det kunde handla om i Finland är verkligt svårt att se. Därför är det sannolikt att vi också framöver kommer att bilda koalitionsregeringar av skiftande valörer.

Det är inte sällan tungt och otacksamt att sitta i regeringen, men tillräckligt många partier måste vara beredda att axla detta ansvar. Nu krävs det en vilja att samarbeta och för att kunna göra det, måste man kunna kompromissa. Värt att notera är att alla andra partier förutom Sannfinländarna har varit beredda att ta ansvar – också valets största förlorare, Centern. Någon kan tycka att Sannfinländarna är principfasta och rakryggade, men jag anser att de visat prov på avsaknad av kompromissvilja och samarbetsförmåga. Utan det kommer man inte långt, och framförallt når man inga resultat i politiken. För ingen kan väl ändå på allvar tycka att ett parti, som visserligen vunnit stort i valet, men som fortfarande endast stöds av en knapp femtedel av väljarna, ensidigt ska kunna diktera innehållet i regeringsprogrammet?

I skrivande stund (fredag eftermiddag) har det klarnat att regeringsförhandlingarna fortsätter med de partier som redan har förhandlat i 13 dagar. Jag tror att alla inblandade parter nu insett att den här basen är den bästa man kan få till stånd, och att meningsskiljaktigheterna sist och slutligen inte var oöverkomliga. Jag är övertygad om att vi kan få ett regeringsprogram som skapar förutsättningar för ekonomisk tillväxt, förbättrad sysselsättning och omsorg om de svagaste i vårt samhälle. Ändå är det bra att minnas att programmet kommer att vara en verklig kompromiss. Det kommer att innehålla ingredienser som varje enskilt parti kan ha svårt att acceptera, men förhoppningsvis också sådana som varje parti kan uppfatta som egna hjärtefrågor.

Snålblåst kring garnisonen

Rykten om att Nylands brigad skulle vara nedläggningshotad cirkulerar titt som tätt, nu senast i en kolumn i Helsingin Sanomat (11.4). I det här fallet rör det sig om en enskild journalist som spekulerar friskt gällande hur reformen av försvarsmakten kommer att utfalla.

Som jag nämnt i en tidigare kolumn (VN 19.3), står försvarsmakten inför en omstrukturering. Det är ändå viktigt att poängtera att det i det här skedet inte finns några sparlistor, bara spekulationer. Det finns inte ett förslag att lägga ner brigaden i Dragsvik.

De facto talar mycket för att garnisonen skulle få fortsätta. Nylands brigad hör till de mest kostnadseffektiva brigaderna i Finland och utbildningen håller mycket hög nivå. Amfibieförmågan – att kunna verka på land och till havs i skärgårdsområdet – ger brigaden en specialuppgift inom försvaret. Med tanke på denna uppgift, är garnisonens geografiska placering ypperlig. Utöver detta, besitter brigaden ett starkt internationellt kunnande tack vare t.ex. det nordiska NBG-samarbetet. Vikten av detta kunnande ökar hela tiden. Sist men inte minst, garanterar brigaden rätten att avtjäna värnplikten på svenska och är därför en viktig finlandssvensk institution.

Som en del av reformen, kommer antalet garnisoner ändå säkerligen att ses över. Hur omvälvande förändringen blir, beror på resultatet i valet. Därför är det viktigt att det i den nya riksdagen och regeringen finns krafter som ser till brigadens intressen. Nylands brigad är en första rangens fråga för Svenska folkpartiet och för mig. SFP stöder brigaden fullt ut. Dragsviks öde är mycket viktigt för hela Svenskfinland. För oss i Raseborg går det inte att överskatta garnisonens betydelse. För mig är det helt klart att Nylands brigad ska fortsätta sin verksamhet i Dragsvik.

Thomas Blomqvist, Riksdagsledamot, Sfp

Landsbygdsförvaltningens placering

Den kommunala landsbygdsnäringsmyndigheten ska omorganiseras till större helheter. I vår landsända handlar det om att 11 kommuner ska skapa en gemensam förvaltning. För Nylands Svenska Producentförbund (NSP) som representerar kunderna – bönderna – har det viktigaste varit att kunna trygga en tillräcklig service, på både svenska och finska. Vi är nöjda över att den utredning som gjorts utmynnat i att värdkommunen bör vara Ingå eller Raseborg, just precis för att den tvåspråkiga servicen ska kunna garanteras. Vi är övertygade om att båda kommunerna klarar av uppgiften.

För min egen del kan jag konstatera att jag har försökt och försöker hålla isär mina två roller, som fullmäktigeordförande i Raseborg och ordförande för NSP. Även om jag naturligtvis också ser på frågan ur kommunalt perspektiv, har jag från början meddelat att jag i den här frågan i första hand är ordförande för NSP. Eftersom Ann-Christin Hindren i en insändare (VN 24.3) hänvisar till stadsstyrelsens beslut, vill jag också påpeka att jag inte sitter med i stadsstyrelsen och således inte heller är med och fattar beslut där, även om jag i egenskap av fullmäktiges ordförande har rätt att delta i styrelsens möten.

Min uppgift som NSP:s ordförande har varit att samla förbundets åsikt och förmedla den vidare. Alternativet som NSP understöder och förespråkar är att verksamheten bedrivs i Ingås regi, med Västankvarn som placeringsort. Åsikten baserar sig på förhoppningen och målsättningen att ett slags lantbrukscentrum skulle kunna etableras vid Västankvarn. En förutsättning för att det ska lyckas är att också andra aktörer, framförallt Nylands Svenska Lantbrukssällskap men även Yrkeshögskolan Novia, befäster och utökar sin verksamhet vid Västankvarn. I en sådan modell skulle placeringen av landsbygdsnäringsmyndigheten till Västankvarn stärka helheten. På så sätt kunde man skapa en samlingspunkt och ett kunskapskluster för det västnyländska lantbruket.

Beslutet att samordna landsbygdsservicen är i sig inte särdeles dramatiskt för jordbrukarna. Huvudsaken är att servicen, inklusive den språkliga servicen, håller hög kvalitet. NSP anser ändå att man nu borde ta vara på möjligheten att bygga något nytt och bra för jordbruket genom att utveckla verksamheten vid Västankvarn.

Precis som Raseborgs stadsstyrelse helt riktigt påpekar, finns det en del, främst förvaltningsmässiga aspekter, som talar för att det kunde vara motiverat att placera landsbygdsförvaltningen i Raseborg. De aspekterna har NSP inte tagit ställning till. Vår förhoppning är att stadsstyrelsen i Raseborg ger kundernas åsikter och önskemål, som de kommer fram i NSP:s ställningstagande, större betydelse, och att styrelsen ännu skulle kunna ompröva sitt ställningstagande. NSP anser alltså att Ingå kan fungera som värdkommun, och att den naturliga placeringsorten för den här verksamheten är Västankvarn. Vår förhoppning är att alla 11 kommuner kan omfatta en sådan lösning.

Thomas Blomqvist Ordförande för Nylands Svenska Producentförbund

Försvarsvilja

En riksdagsperiod närmar sig sitt slut. På tisdagen klubbades de sista besluten av i plenum; veckan innan avslutades arbetet i utskotten. I mitten av riksdagsperioden behandlade vi den säkerhets- och försvarspolitiska redogörelsen. Gällande landets försvar, var budskapet klart: ”den allmänna värnplikten är försvarets grundpelare”. Värnpliktsarbetsgruppen, ledd av Risto Siilasmaa, konstaterade för sin del att värnplikten är ”det kostnadseffektivaste sättet att producera Finlands försvarsförmåga.”

Hurdant vårt försvar bör vara, beror först och främst på våra försvars- och säkerhetspolitiska målsättningar. I vårt fall är tryggandet av den territoriella integriteten och främjandet av befolkningens säkerhet och välfärd fortfarande huvudmålsättningen. För detta är den allmänna värnplikten den mest ändamålsenliga lösningen. Selektivitet eller frivillighet skulle i sinom tid leda till en yrkesarmé, vilket vi inte har råd med – åtminstone inte en tillräckligt stor för att upprätthålla en trovärdig försvarsförmåga.

Ändå är det klart att försvarsmakten måste reformeras. Mindre årskullar, åldrande utrustning, och ökande kostnader gör att vi inte kan fortsätta som förut. En genomgripande reform står för dörren. Resultatet bör vara nya arbetssätt och bestående inbesparingar. År 2016 förväntas omstruktureringen vara klar, vilket betyder att de stora linjedragningarna borde dras under det närmaste året.

Då helheten ses över, är det föga förvånande att också garnisonernas antal kommer under lupp. Även Nylands Brigad har figurerat i de diskussioner som förts i offentligheten. Det finns ändå många goda argument för en fortsatt verksamhet i Dragsvik. Brigaden uppfyller kraven på kostnadseffektivitet och högtstående utbildning. De finlandssvenska årskullarna är tillräckligt stora för att garantera tillräckligt många nya rekryter, och om utbildningen är tillräckligt bra, lockar den även i fortsättningen finskspråkiga män och kvinnor till sig.

Brigaden har en speciell uppgift inom försvaret. Amfibieförmågan – att kunna verka både på land och till havs i skärgårdsområdet – gör förbandet intressant i många avseenden. Dragsvik har också en stark ställning i det nordiska samarbetet, tack vare t.ex. arbetet inom Nordic Battle Group.

Med tanke på brigadens uppgifter, är den ypperligt belägen. Om man ska utbilda kustjägare och trupper med amfibieförmåga ska man kunna öva i skärgårdsområdet. I detta nu har brigaden tillgång till lämpliga övningsområden, och det är upp till de berörda kommunerna att se till att det fortsätter så. För Västnyland är brigaden mycket viktig – den sysselsätter många och bidrar både direkt och indirekt med mycket till regionen. Det handlar om en institution som har goda framtidsutsikter och som vi ska kämpa för.

Också sett ur finlandssvensk synvinkel har brigaden en viktig uppgift att fylla. Det är oerhört viktigt att vi kan ha en helt svenskspråkig garnison i vårt land. Dels är det vår rättighet att kunna avtjäna värnplikten på eget modersmål och dels har brigaden en viktig identitetsskapande betydelse för unga män och kvinnor från hela Svenskfinland.

En hög försvarsvilja är en grundförutsättning för att ett litet land som Finland ska kunna upprätthålla ett trovärdigt försvar. Den allmänna värnplikten bidrar till att försvarsviljan är exceptionellt hög i Finland. För finlandssvenskarnas del kan Nylands Brigads betydelse inte överskattas heller i det här avseendet.

Insändare i Västra Nyland 27.02.2011

Värderingar i praktiken

Asta Seppänen skriver (VN 22.02) om hur viktigt det är att jobba för arbete och rättvisa. Det tycker jag också. Däremot skiljer sig våra uppfattningar om hur man bäst uppnår målen.

Seppänen har rätt i att den sittande regeringen har velat främja företagsamhet. Men att sätta ett likhetstecken mellan företagare och kapitalister är inte bara en grov generalisering utan en felaktig beskrivning av de allra flesta småföretagares verkliga situation. Även nästa regering bör främja företagsamhet, eftersom det gynnar sysselsättningen i landet.

Beskattningens huvudsakliga målsättning är att samla in tillräckliga medel för att kunna upprätthålla den välfärd vi vill ha. Skatternas funktion varierar också beroende på om ekonomin växer eller befinner sig i en lågkonjunktur. Under den ekonomiska krisen var det nödvändigt att stimulera den finländska ekonomin. Genom att ta lån, investera i infrastruktur och införa skattelättnader gynnades sysselsättningen i landet och vi kunde bevara den finländska välfärden.

Däremot anser jag också att det är regeringens skyldighet att ta itu med hållbarhetsunderskottet nu när vi har konjunkturnedgången bakom oss. Seppänen konstaterar att socialdemokraterna vill ”flytta tyngdpunkten i beskattningen från att beskatta arbete till beskattning av kapitalinkomster och förmögenhet”. SDP får naturligtvis vilja återinföra förmögenhetsskatten – en skatt som de själva var med och avskaffade – men tyvärr befarar jag att en sådan reform inte skulle räcka till att balansera den offentliga ekonomin, inte ens om man höjer kapitalinkomstskatten. Jag anser att förvärvsinkomstskatten ska utformas så att den gynnar sysselsättningen. I nuläget tror jag ändå inte att vi har möjlighet att sänka den generellt.

Däremot kan det vara motiverat att höja kapitalskatten från 28 till 30 procent. Helt oproblematisk är en höjning ändå inte. Dels kan man säga att i många fall beskattas man en andra gång när t.ex. hyresinkomster eller dividendinkomster beskattas, förutsatt att hyreslägenheten eller aktierna köpts med inkomster som man betalt förvärvsinkomstskatt på. Dels är en höjning inte rättvis för en skogsägare som redan nu för en liten inkomst har en skatteprocent som är 28, när motsvarande förvärvsinkomstskatteprocent är betydligt lägre.

I sin insändare tar Seppänen också upp den svarta ekonomin. Frågan är relevant. Under den här riksdagsperioden har regeringen beslutat grunda en enhet som ska bekämpa den svarta ekonomin. Resurserna för polisen, domstolarna och åklagarväsendet har ökats. Det utvidgade hushållsavdraget bidrar också till att minska på svartarbete, men fortfarande finns det en hel del att göra, det ska erkännas.

För mig är det viktigt att vi kan skapa förutsättningar för en livskraftig och expanderande privat sektor. Lyckas vi med det har vi också råd att upprätthålla den välfärd som vi behöver.

Kolumn i Västra Nyland 19.02.2011

Med företagsamhet ska land byggas

Välfärden måste skapas innan den fördelas. Men hur ska vi skapa den välfärd vi vill ha och samtidigt klara av att minska på den växande statsskulden? Det här är en stor fråga inför riksdagsvalet, och nästa riksdag och regering kommer att ha svåra beslut framför sig.

Vi måste ta vårt ansvar för den finländska välfärden och för de kommande generationerna. Det är inte hållbart att lova mer åt alla. Det är inte heller trovärdigt att lova att inga skatter höjs, men samtidigt är det skäl att komma ihåg att en strängare beskattning inte alltid ger högre skatteintäkter. Det gäller att se på skatternas ekonomiskpolitiska funktion och den dynamik man kan uppnå genom en rätt anpassad beskattning.

Det ska alltid löna sig att arbeta. Förvärvsinkomstskatten måste därför sporra till sysselsättning. Det här betyder inte att vi ska frångå beskattningens progressivitet, men det får inte uppstå situationer där folk avstår från mera arbete på grund av att en så stor del av inkomsten kommer att gå till skatt. Förvärvsinkomstskatten bör stimulera sysselsättningen, men samtidigt vara på en sådan nivå att finansieringen av vårt välfärdssamhälle kan tryggas.

För att uppnå en tillräckligt hög sysselsättningsgrad behöver vi flera lönsamma företag. "Företagsverksamhet skapar arbete och arbete skapar välfärd", står det i SFP:s valprogram som lanserades för två dagar sedan. En hög sysselsättning är det bästa botemedlet mot både en sinande statskassa och tomma plånböcker runt om i landet. Men för att nå dit behöver vi ett samhällsklimat som gynnar företagande och företagsamhet.

De flesta företagen i Finland är små företag. År 2009 klassades 99,1 procent av de finländska företagen som små, vilket betyder att de sysselsatte färre än 50 personer. Av dessa små företag hade 95 procent färre än 10 anställda. Småföretag har en stor tillväxtpotential och skulle kunna skapa många nya arbetsplatser. Därför bör lagstiftningen och samhällets övriga regelverk underlätta företagens verksamhet, inte försvåra.

Företagandet innebär nästan alltid större eller mindre risktagningar, som måste kunna premieras. Därför ska vi ha kvar vårt nuvarande system där företagaren, efter att hennes/hans bolag betalt samfundsskatt (idag 26 procent), kan lyfta en dividend som utgör nio procent av nettoförmögenheten utan att betala ytterligare skatt.

En stor utmaning för de små företagen är den omfattande byråkrati som kommer på köpet då man grundar ett företag. Till exempel egenföretagaren har visserligen det stora nöjet att vara sin egen chef, men många egenföretagare är också sin egen sekreterare och bokförare. Inte undra på att pappersarbetet blir för mycket. För att underlätta företagarnas vardag, borde vi i ännu större utsträckning lyckas gå in för "allt från en lucka" principen.

Vi måste alltså skapa gynnsamma verksamhetsförutsättningar för våra företagare. Men det handlar inte bara om optimala skattenivåer och förenklad byråkrati; det krävs också en förbättrad social trygghet. Det kan gälla allt från att vara hemma med ett sjukt barn till rätten till arbetslöshetsersättning om man tvingas upphöra med företaget.

Företagsamhet och välfärd går hand i hand. Finland behöver många lönsamma företag som skapar sysselsättning och välfärd. Vårt skattesystem och vår lagstiftning bör skapa förutsättningar för detta.

Kolumn i Landsbygdens Folk 04.02.2011

Jordbruk i tätorten

I landets folkrikaste och folktätaste område finns också en och annan bonde, antagligen betydligt flera än vad många kanske tror. Faktum är att Nyland arealmässigt till stor del utgörs av landsbygd och skärgård; bördiga åkrar, växande skog och ett varierande och vackert landskap.

Vår geografiska placering inom metropolens pendlarområde bjuder ändå på en hel del utmaningar, inte minst i form av ett enormt tryck på markanvändningen. Alltför ofta förväntas de privata markägarna upplåta sina marker för att täcka huvudstadsregionens behov av rekreationsområden. Fjolårets stora fråga var Sibbo Storskog. NSP ansåg att ett samarbete på frivillig basis hade varit att föredra framom den planerade nationalparken. Då lagförslaget nu avgetts, gäller det att i riksdagsbehandlingen trygga de privata skogsägarnas möjligheter att bedriva sin näring även efter att nationalparken grundats.

Markägarnas rättigheter måste försvaras i många olika sammanhang. Det handlar inte bara om nationalparker; ett annat orosmoment är t.ex. snöskotrars och hästars framfart i terrängen. Det centrala är att markägarnas intressen beaktas, och att man med avtal kan reglera samhällets och enskildas behov att röra sig i skog och marker i de fall när allemansrätten inte räcker till.

Med tanke på de rådande ekonomiska omständigheterna kommer skattepolitiken att vara väldigt aktuell inför och efter riksdagsvalet. För vår del måste vi slå vakt om att fastighetsskatt inte införs på skog och åker. Att betala skatt för ett produktionsmedel, vars anskaffningskostnad man inte får dra av i beskattningen, och som allemansrätten ger alla rätt att röra sig i och njuta av, är oacceptabelt.

Att bedriva ett jordbruk i Nyland innebär också unika fördelar. Marknaden finns nära, vilket betyder att det finns goda möjligheter att sälja sina produkter direkt till konsumenten. Det är naturligtvis inte en lösning för alla gårdar, men nog för en del. Intresset för närproducerade livsmedel ökar hela tiden bland konsumenterna. Därför var det glädjande att riksdagen, strax före jul, kunde inleda behandlingen av en lagstiftning som ska underlätta småskalig livsmedelsförädling och –hantering. T.ex. de små gårdsslakteriernas verksamhetsförutsättningar borde nu förbättras. Jag ser sammanfattningsvis en rätt stor outnyttjad potential för närmat i Nyland.

Den stora befolkningskoncentrationen och ett mångsidigt näringsliv gör att det dessutom är lättare att hitta jobb vid sidan om jordbruket. Det kan handla om entreprenad- eller andra servicejobb eller lönearbete. De här möjligheterna bidrar säkert till att en så stor del av lantbrukarna i Nyland uppger att de kommer att fortsätta bedriva jordbruk och att de flesta har någon som tänker fortsätta med verksamheten.

Avslutningsvis är det värt att påpeka att vårt geografiska läge också medför ett slags representationsuppdrag. Vi agerar skyltfönster för det finländska jordbruket. Det är det nyländska jordbruket som det största antalet finländare ser och kan följa med. Det är här som bilden av det finländska jordbruket skapas.

Kolumn i Västra Nyland 22.01.2011

Bröd och vatten

"Livsmedelssektorn är framtidens tillväxtbransch". Så heter det i statsrådets redogörelse om livsmedelspolitiken som nästa vecka debatteras för andra gången i riksdagen.

Den främsta konkurrensfördelen som den finländska livsmedelsbranschen har är att våra livsmedel är av mycket hög kvalitet: goda, färska och hälsosamma. Det här skapar många möjligheter för tillväxt inom sektorn, då dagens konsumenter är alltmer hälso- och miljömedvetna. Detta i sig självt räcker ändå inte till – det krävs även en medveten satsning, både på statligt och privat håll, på den finländska livsmedelsproduktionen och hela matkulturen.

Grunden utgörs naturligtvis av producenterna. Därför måste vi se till att verksamhetsförutsättningarna för en konkurrenskraftig inhemsk livsmedelsproduktion tryggas. I detta sammanhang är det glädjande att arbetet för att ge småskalig förädling en reell chans bar frukt då regeringen i december presenterade ett lagförslag som kommer att minska på till exempel gårdsslakteriernas administrativa börda. Lagen om producent- och branschorganisationer, som också torde avges till riksdagen ännu under denna riksdagsperiod, är en annan mycket behövlig förändring. Målsättningen med lagförslaget är att stärka jordbrukarnas ställning på marknaden i förhållande till de stora handelskedjorna. Det är därför mycket oroväckande att bl.a. arbetsminister Sinnemäki nu ifrågasätter lagförslaget, som skulle bidra till att öka jordbrukets lönsamhet.

Finländarnas kostvanor påverkas mycket kraftigt av vad de professionella köken serverar. Var tredje måltid i Finland är gjord av ett storkök. Den offentliga sektorn spenderar årligen ca 300 miljoner euro på uppköp av mattjänster. Här finns det stora möjligheter att påverka vad finländarna äter. År 2009 fattades ett principbeslut angående hållbar offentlig upphandling som ska öka andelen vegetariska, säsongsenliga och ekologiska måltider som storköken erbjuder. Principbeslutet är en bra början, men det finns mycket mera att göra.

Raseborg är nuförtiden hem för Finlands kocklandslag. Tack vare landslaget sprids kunskapen om den goda finländska maten utomlands, tillika som "Kocklejonen" garanterat hjälper till att öka på uppskattningen för det finländska köket också i vårt eget land. Vi måste bli bättre på att marknadsföra vår egen matkultur.

Att kocklandslaget är baserat i Raseborg ger naturligtvis också staden och hela regionen en chans att profilera sig i matfrågor. Redan nu har vi en växande närmatsrörelse tack vare Slow Food Västnyland, men också kommunerna kunde bli bättre på att välja närmat. Då stadsstyrelsen i Raseborg under hösten behandlade en motion om ökad användning av lokalt producerade råvaror i sin upphandling, beslöts att även andra aspekter än priset – så som miljöaspekter och kvalitetskrav – ska beaktas i upphandlingskriterierna. Nu gäller det att se till att dessa andra aspekter faktiskt blir uppmärksammade.

Mat är mera än bröd och vatten, mera än någonting att bara stilla hungern med. Genom våra val, kan vi befrämja miljön, den egna hälsan, den regionala matkulturen och ekonomin, den finländska matkulturen och den finländska landsbygden. För att konsumenterna ska kunna göra rätt val, måste varan naturligtvis finnas att tillgå och dess ursprung tydligt framgå. Därför måste vi fortsätta att aktivt arbeta för den finländska matkulturen och livsmedelsproduktionen.

Kolumn i Västra Nyland 04.12.2010

Budgettider

Tio miljarder euro. Det är vad som skulle behövas för att iståndsätta vägnätet i Finland. För många av oss kommer det inte som en nyhet att det skulle behövas mera pengar till underhållet och förbättrande av våra vägar. Summan som vägforskaren Sakari Uimonen presenterade i tv-programmet ”Spotlight” på onsdagen visar ändå på ett krasst sätt hur mycket det faktiskt finns att åtgärda.

På Lucia-dagen förväntas riksdagen påbörja den slutgiltiga budgetbehandlingen. Den här veckan förhandlade regeringspartiernas utskottsansvariga i riksdagens finansutskott om tilläggsanslag i regeringens budgetproposition för 2011. I brist på oändliga resurser måste man prioritera – och förhandla. I jakten på en acceptabel överenskommelse är det oundvikligt att vissa i och för sig välmotiverade och behövliga projekt inte kan förverkligas.

Resultatet innehöll trots allt många positiva beslut. Anslaget för basväghållningen kommer att ökas med 9,88 miljoner i riksdagsbehandlingen. Allt som allt kommer det år 2011 att satsas drygt 900 miljoner på detta. Jämfört med det miljardbelopp som det säkert skulle finnas användning för, kan summan kännas som en droppe i havet, men då resurserna är begränsade och alla sektorer strider om mer, kan det ses som en seger att basväghållningens betydelse uppmärksammades i förhandlingarna.

Skärgården var en annan vinnare i sammanhanget. Skärgårdstrafiken får 1,5 miljoner till, vilket är helt nödvändigt för att garantera hyggliga kommunikationsmöjligheter i området. Reduceringsfisket längs med kusten stöds med 1 miljon. Det här innebär nya utkomstmöjligheter för yrkesfiskare, men har även en positiv inverkan på miljön.

För vår region var det också viktigt att Y-tågtrafiken på kustbanan kommer att kunna fortsätta, tack vare en knapp miljon som satts till i budgeten. Ett annat viktigt tillägg var den miljon som tilldelades landsbygdsrådgivningen. Ett mera symboliskt, men ändå viktigt, tillägg är satsningen på närmat. Personligen är jag även väldigt glad över att landets veteraner uppmärksammades. Deras rehabilitering kommer nu att få två miljoner euro till.

Även på kommunal nivå har begränsade resurser lett till tuffa förhandlingar och prioriteringar. I Raseborg har vi ett händelserikt år bakom oss, ett år som har inneburit också en del svåra beslut får att få vår ekonomi att gå ihop. Själv budgetarbetet var ändå sist och slutligen ganska smärtfritt.

I budgeten för nästa år ingår rätt stora investeringsanslag. På listan finns bl.a. pengar för ett daghemsbygge i Ekenäs, grundrenoveringar, trafikleder och trafikledsarrangemang på riksväg 25. De är alla motiverade trots en ansträngd ekonomi.

Det bör ändå påpekas att budgeten för 2011 troligen är den lättaste på många år, vilket också konstaterades under fullmäktigemötet tidigare i veckan. Samgångsbidraget som kommunfusionen gav upphov till varar bara i ett år till, och inkomsterna från försäljningen av fastigheter kommer att minska. Budgeten och prognoserna för årets bokslut inger ändå hopp om att Raseborgs ekonomiska problem går att lösa. Förutsättningen är att vi lyckas hålla driftsutgifterna under kontroll genom att effektivera och prioritera stadens egen verksamhet, samtidigt som vi vågar satsa offensivt för att öka skatteinkomsterna.

För riksdagens del återstår två arbetsfyllda veckor före julledigheten. Den sista veckan debatterar vi budgeten och besluter om den efter några hundra omröstningar.

Till slut önskar jag en trevlig självständighetsdag åt alla. För egen del ska jag fira den både högtidligt och festligt, men framförallt med tacksamhet.

Kolumn i Västra Nyland 06.11.2010

Nylands många ansikten

På tisdagen diskuteras metropolpolitiken i riksdagen. Det är en möjlighet att fundera på hur framtidens metropol ska se ut, och hur en välfungerande huvudstadsregion kan gynna hela landet. Men det är också ett tillfälle att lyfta fram att det i närheten av metropolen finns områden som till en viss del har mera gemensamt med Kajanalands glesbygd, än huvudstadens asfaltsdjungel.

Statistiken talar om det folkrikaste och folktätaste området i Finland. Det är här som servicen och arbetsplatserna finns. I själva verket är Nyland fortfarande ett väldigt heterogent område. Det finns nylänningar som tvingas köra många kilometer för att komma till närmaste matbutik; som livnär sig på jordbruk eller fiske; och som snällt får vänta i fem minuter på att en webbsida ska öppna.

Tyvärr är de beslutsfattare på nationell nivå som personligen stiftat bekantskap med förhållandena i utkanterna av landskapet alltför få. Frågan är om inte Nyland i många fall associeras så starkt med huvudstadsregionen, att de övriga delarna glöms bort? Metropolen är stor, men den är inte allt. Det kan inte vara så att hela regionen ska utvecklas på dess villkor; att i stort sett alla investeringar görs i huvudstadsregionen. Vi bör vara medvetna om att vi i så fall riskerar en tudelning av landskapet, där en stor del blir eftersatt. Det ska vara möjligt att leva i periferin, utan att vara marginaliserad. De två orden ska inte uppfattas som synonyma.

Här i Raseborg och Västnyland bor vi på pendlaravstånd från huvudstaden. Alltså i den bästa av två världar. Men stundvis kan det kännas som om vi enbart levde i skuggan av metropolen. På kort tid har vi fått se två viktiga instanser beläggas med ”bäst före stämpel”. Först lades Ekenäs BB ner; nu är Ekåsen hotat. Esbo stad har naturligtvis en legitim rätt att vilja ge vård åt sina invånare närmare hemkommunen. Det är också sant att satsningar på öppen vård är en allmän trend, och säkert ett eftersträvansvärt mål. Men det är oroväckande att beslutet verkar följa samma mönster som då BB stängdes: först fattas beslutet, därefter början man fundera på konsekvenserna och hur man ska lösa de problem som uppstår.

Efter årsskiftet går Östra Nylands förbund ihop med Nylands förbund. Landsbygdens andel av landskapet kommer alltså att utökas ytterligare. Inom sfp understödde vi en fortsatt verksamhet för Östra Nylands förbund, eftersom vi ansåg att förbundet representerade en livskraftig bygd och betjänade medlemskommunerna och invånarna bra. Dessutom fanns (och finns) det vissa farhågor beträffande hur mycket inflytande de östnyländska kommunerna kommer att ha i ett förbund dominerat av huvudstadsregionen.

Nu får vi se sammanslagningen som en möjlighet. En möjlighet att tillsammans arbeta för landsbygdens och skärgårdens intressen, vare sig de är belägna i regionens västra eller östra hörn. Det ger oss också bättre möjligheter att med gemensamma krafter bevara svenskans ställning inom landskapet. En aktiv intressebevakning är avgörande för att inte glömmas bort.

Jag vill inte ställa huvudstadsregionen och den nyländska landsbygden mot varandra. Nylänningar är vi alla. Det finns för den delen ingen egentlig orsak till en motsättning. En stark metropol ger nytta åt hela landskapet – det kan ingen förneka. Man får bara inte glömma att också småstäder och byar ger mervärde åt regionen. Och att dessa områden behöver sin del av landskapets resurser.

Kolumn i Västra Nyland 09.10.2010

När tiden verkar stå stilla

Samma dag som min förra kolumn publicerades, insjuknade jag oväntat. Överraskande sjukdomsfall kan leda till många nya insikter; i mitt fall ledde det åtminstone till ett nytt perspektiv på tiden. Plötsligt blev tiden lång.

Jag kan inte minnas när jag senast skulle ha tyckt att tiden gick för långsamt. Kanske som liten pojke då man räknade timmarna på julafton. De senaste 20 åren har jag i alla fall inte haft några problem med att få tiden att gå. Jag har haft privilegiet att aktivt få vara med i både lokal- och rikspolitiken, och det enda tidsrelaterade problemet har varit att tiden inte räckt till. En annan insikt är att om man inte sköter sin hälsa, kan man inte heller sköta någonting annat. Från och med nu får jag helt enkelt se till att det finns tid för regelbundna mattider, motion och vila i min kalender.

Om man vill se något positivt med sjukhusvistelsen, är det att jag kunnat konstatera att vården inom HNS fungerar. Största delen av tiden befann jag mig på Jorvs sjukhus eftersom mitt fall var komplicerat och specialkunskapen fanns där. Intensiven sköttes iögonfallande proffsigt. Men jag tillbringade också några dagar på sjukhuset i Ekenäs. Förutom sakkunnig vård var mänskligheten i vården påtaglig. Som patient känns det tryggt att personalen kan ge en tid och visa att de bryr sig. Att alla dessutom talade mitt modersmål, svenska, saknade säkert inte betydelse i sammanhanget.

De två sjukhusen uppfyller olika behov, men kvalitén på vården är hög på båda ställena. Jag anser att man med fördel kunde utlokalisera patienter som inte behöver högt specialiserad specialsjukvård till mindre sjukhus. På detta sätt kunde man utnyttja VNS fulla potential, och minska köerna i huvudstadsregionen.

Det må ha känts som om tiden stod stilla, men arbetet i riksdagen stannade inte upp. Nyheten att miljöskyddslagen föreslås ändras för att lätta på avloppsvattenförordningen var välkommen. De senaste åren har jag lämnat in budgetmotioner där jag efterlyst mera information och stöd i frågan, speciellt för dem som är i en socialt svagare situation. Jag anser ändå att det hade varit motiverat att också ta fasta på hushållens olika lägen och behov av rening av avloppsvattnet. Ur miljöperspektiv, varierar behovet av ett nytt avloppssystem beroende på var huset är beläget.

Tyvärr har jag under min sjukledighet också kunnat följa med hur debatten kring svenska språket har fortsatt att rasa. Det senaste inlägget kom oväntat nog från de Gröna. På sikt skulle deras nya språkpolitiska linjedragning försvaga svenskans ställning. Om den s.k. tjänstemannasvenskan i praktiken inte räcker till för att garantera service på svenska, verkar det något ologiskt att slopandet av nämnda språkkrav skulle underlätta situationen.

Gällande ryskundervisningen i Östra Finland, är det onödigt att blanda in svenskan. De två har egentligen inget med varandra att göra. Det är redan nu fullt möjligt att undervisa i ryska, om man så vill. Detta har även vår undervisningsminister konstaterat. En lagändring är inte behövlig. Tvärtom är en lagändring mycket riskabel. Det skulle vara början på en uppluckring som lätt kan sluta med att svenskans ställning som nationalspråk hotas.

Kolumn i Västra Nyland 11.09.2010

Lokala äpplen

I slutet av augusti ordnades en stafett av ett lite annorlunda slag. På fem dagar cyklade man igenom halva Finland för att väcka uppmärksamhet kring närproducerad mat. Då stafettlagen anlände till Salutorget i Helsingfors, hade jag nöjet att ta emot en vädjan som överräcktes av Svenska Lantbruksproducenternas Centralförbund.

Stafetten hade ett väldigt viktigt budskap. Närmat utgör nämligen en stor möjlighet för både konsumenter och producenter. Närmat representerar ett hälsosamt och miljövänligt alternativ som gör det möjligt för dig som kund att understöda både den regionala matkulturen och den regionala ekonomin.

En av de viktigaste egenskaperna är utan tvekan den korta och transparenta livsmedelskedjan, vilket ökar konsumenternas förtroende för inhemskt mat. Detta förtroende kommer att vara livsviktigt för det finländska lantbruket. Vårt klimat sätter gränser för konkurrenskraften, men om konsumenterna väljer att prioritera vissheten om produktens ursprung och innehåll, är jag övertygad om att vårt jordbruk klarar sig.

Den korta livsmedelskedjan leder också till ett bättre pris för producenten. Ju fler mellanhänder desto mindre andel av priset får producenten. Under sommaren gick media ut med nyheten att priset på öl kunde stiga p.g.a. de höjda spannmålspriserna. Faktum är att maltkornets andel av ölflaskans pris är ungefär 0,5 cent, så speciellt mycket inverkar inte kornets pris på slutpriset. Naturligtvis bidrar högre spannmålspriser i viss mån till ett tryck på att höja priset på slutprodukten. Under fjolåret däremot, då spannmålspriserna sjönk rekordlågt, var det ingen, varken industrin eller handeln, som föreslog att produktpriserna på butikshyllan borde sänkas.

Denna vecka drogs jordbruket in i en helt annan typ av politik. En nyhetssändning på en kommersiell kanal kunde uppvisa frustrerade bönder som trodde sig gå miste om miljoner i stöd p.g.a. att Karleby ska orienteras söderut. Påståendet hade inte ens begynnelsen till sanningshalt. Stödområdena är fastslagna i vårt anslutningsavtal med EU, och påverkas inte av hur den regionala förvaltningen ordnas.

Det råder ingen tvekan om att Karleby-frågan visade sig vara ett synnerligen surt äpple att bita i för ledande centerpolitiker. Många av deras utspel de senaste dagarna har varit helt horribla. Lika lite som österbottniska bönder går miste om stödpengar, omöjliggör grundlagsskyddet förvaltningsreformer. T.ex. polisdistrikten har ändrats under denna valperiod. I fallet Karleby var svenskans ställning den enda av de grundläggande rättigheterna som påverkades av valet mellan norr och söder – därför blev språket den avgörande frågan.

Man kan inte tolka grundlagen på olika sätt. Den har nu tolkats av grundlagsutskottet som är det organ som ska göra det. Om man inte är nöjd med tolkningen, måste man initiera en ändring av grundlagen. Det tror jag ingen vill göra. Det positiva i denna utdragna historia är att den slutade som den slutade. Det finns ett fungerande skydd i grundlagen för landets båda nationalspråk.

Jag hör till dem som haft rätt höga förväntningar på vår statsminister, men nu har jag blivit mycket besviken. Jag hoppas att hon kommer över den första besvikelsen, och att hon i fortsättningen väljer att försvara landets tvåspråkighet lika rakryggat som sina företrädare Paavo Lipponen och Esko Aho. Det skulle vara att visa prov på ledarskap.

Kolumn i Västra Nyland 07.08.2010

Initiativ & Ansvar

Vad som möjligtvis låter som en bortglömd Jane Austen roman, är i detta fall två nyckelord för Finlands framtida utveckling. Jag talar om samspelet mellan statligt och kommunalt ansvar och initiativtagande privata aktörer.

Man behöver inte gå långt för att hitta två utmärkta exempel på det sistnämnda. De som denna heta sommar svalkat sig vid den kommunala badstranden Vikstranden i Tenala har kunnat se arbetet som pågår vid Vikstrandsvägen. Vägen förbättras på invånarnas eget initiativ. Bidraget från NTM-centralen var betydande, men det var det privata väglaget och deras driftighet som var avgörande. Ett annat lokalt exempel på företagsamhet är Optostart, som strävar efter att bygga ett öppet optiskt fibernätverk i Tenala och Bromarv. Föreningen identifierade en stor brist i sin hembygd, och beslöt sig för att försöka åtgärda den.

Tillgången till snabbt och fungerande internet är verkligen av största vikt. I ett tal i riksdagen i december 2009, konstaterade jag att utbyggnaden av bredband är en ödesfråga för landsbygden och hela Finland. I dagsläget sköts allt fler ärenden via internet, och då avstånden är långa orterna emellan är det särskilt viktigt att nå all den service som finns på nätet. Dessutom gör en snabb bredbandsuppkoppling det möjligt för företag att fungera effektivt även på landsbygden. Därtill kommer alla de som skulle ha möjlighet att distansarbeta, om bara internetkapaciteten räckte till.

Om vi vill förhindra att en större klyfta växer fram mellan stad och landsbygd, måste vi vara beredda att investera tillräckliga resurser i bredbandsprogrammet. Lagen som trädde i kraft för en dryg månad sedan där konsumenter garanteras en bredbandsanslutning på 1 Mbit/s är bara en början. Något annat kan det inte ses som. Målsättningen på 100 Mbit/s år 2015 är det enda vettiga, men borde finnas att tillgå redan idag. Det räcker inte att riktlinjer dras upp och lagar stiftas – de måste också förverkligas, och på ett ändamålsenligt och rättvist sätt.

De ökända ”sista två kilometrarna” leder till att folk som bor på landet onekligen missgynnas, eftersom stadsbor inte behöver betala för någon förbindelse till stomnätet. Situationen i Tvärminne och säkert på många andra orter är ett exempel på hur utvecklingen riskerar att gå bakåt eftersom ingen verkar vilja ta på sig ansvaret för konsekvenserna då trådtelefonlinjerna klipps av. Det behövs helt uppenbart flera master för att mobiltelefonerna ska fungera överallt. Innan den fasta telefonförbindelsen kapas måste operatörerna se till att mobiltelefonnätet är heltäckande. För att uppnå en tillräcklig kapacitet när det gäller bredband kommer det att vara nödvändigt att dra nya ledningar, inte av koppar utan av optisk fiber. Att ha tillgång till en fungerande bredbandsuppkoppling kommer imorgon att bli lika nödvändigt och naturligt som tillgången på el är idag.

Konklusionen är att vi behöver flexibla lösningar. Privata aktörer måste ges rum att förverkliga sina projekt. Men de måste även ges tillräckligt stöd. Finansieringen beträffande bredband är fortfarande oklar och otillräcklig. Detta måste rättas till. De privata aktörerna är ett komplement, som i vissa fall kan bidra till skräddarsydda lösningar. Men de kan på intet sätt frånta staten dess ansvar att garantera en viss nivå på servicen för alla medborgare. Om nationella standarder sätts upp, ska de gälla i hela landet. Topografin varierar, men grundrättigheterna förblir desamma.

Kolumn i Västra Nyland 10.07.2010

Sommarnöjen

Sommaren bjuder inte bara på solsken, jordgubbar och lediga dagar. Det ordnas även en mängd förträffliga evenemang som kan berika vilken sommardag som helst. Oberoende av vädret.

En lördag i juni befann jag mig på Popkalaset, som efter en paus på åtta år igen en gång arrangerades i Ekenäs. Vädret var inte bara dåligt: det var uruselt. Men jag och mina två döttrar var inte ensamma i hällregnet. Tillsammans med dryga 4 000 andra stod vi och njöt av den goda musiken och fina stämningen. Efter drygt två timmar i regnet, vid halv sextiden på kvällen, frågade jag mina döttrar om vi skulle bege oss hemåt, just på grund av regnet. Svaret var ett resolut ”nej.” Solen i sinnet vann helt klart över de dyblöta skorna. Då klockan närmade sig midnatt hade flickorna fått se alla sina idoler och samlat på sig bl.a. Frida Anderssons autograf. Förnöjda sökte vi oss hemåt.

Utbudet på sommarevenemangen är varierande och stort. Det finns något för alla och envar. Det enda problemet, om man kan kalla det ett problem, är att man inte kan delta i allt. Förra veckan hade jag ändå nöjet att närvara vid premiären av Robin Hood på Raseborgs sommarteater. I vanlig ordning bjöd teatergänget på underhållning av hög kvalitet. För min egen del tyckte jag faktiskt att årets pjäs hör till de bättre som satts upp på Raseborgs scenen, och är definitivt sevärd.

En typ av evenemang som ändå saknas från den finska sommarkalendern är en motsvarighet till Almedalsveckan, som ordnas just nu på Gotland. Med undantag av Pori Jazz, har vi inget som ens påminner om Almedalen. Tillsammans med Svenska riksdagsgruppen besökte jag Visby och Almedalen i tre dagar. Veckan kallas även ”politikerveckan”, och tillställningen är minsann den samhällsintresserades mecka. Politiker, intresseorganisationer, medborgare och media umgås alla i ett sammelsurium av seminarier. Under sju dagar avverkas knappa 1 400 seminarier och evenemang. Visby som stad var även en väldigt positiv upplevelse. Staden är nu en stark kandidat för nästa års familjesemester.

Sakfrågorna under veckan var i mångt och mycket de samma som de här hemma: jobb, skatter, välfärd, utbildning och äldrevården. Även om frågorna var bekanta, var själva debatten annorlunda. De politiska budskapen presenterades i en väldigt avskalad form. Dessutom har man en tydlig blockindelning, vilket gör att väljarna redan före valet vet vilka två olika regeringskoalitioner man väljer mellan. Stundvis kändes debatten lite väl förenklad, men kanske det bara handlar om att förtydliga skillnaderna mellan partierna. Retoriskt är svenska politiker onekligen överlag skickligare än sina finländska kolleger.

Den 19 september går svenskarna till valurnorna, och det märktes att riksdagsvalet står för dörren. Därför var det extra positivt att den borgerliga alliansregeringen såg ut att ha medvind, åtminstone under Almedalsveckan. Då också vi har en borgerlig regering, kan valresultatet i Sverige ha betydelse för det kommande riksdagsvalet i Finland.

Almedalsveckan var förövrigt en ypperlig möjlighet för SFP att diskutera med ledarna för våra svenska syster/broderpartier: Folkpartiet liberalerna, Centerpartiet och Moderaterna. SFP tog bl.a. upp möjligheten att samorganisera ambassadsverksamheten med de övriga nordiska länderna.

I denna sanna nordiska anda ska vår familj senare i juli bege oss till Danmark på semester. Men förhoppningsvis hinner vi också besöka många fler lokala evenemang under sommarledigheten.

Insändare i Östra Nyland 29.06.2010

Finland och kärnkraften

Roger Wide hävdar i ÖN (19.6.) att jag inte ännu förklarat hur jag resonerar angående kärnkraftsfrågan. Mitt ansvar som riksdagsledamot är att se riskerna med kärnkraften, men också möjligheterna. Det är mitt ansvar att även fundera på vad som händer om vi inte bygger till. Att inte göra något har också konsekvenser.

För mig har frågan om att bygga till kärnkraft eller inte varit verkligt svår. Ibland avundas jag dem som ser den här frågan, eller världen överhuvudtaget, som entydigt svart-vit. Personligen anser jag att så sällan är fallet. Ifall det blir otydligt – dunkelt – då man lyfter fram de olika aspekterna som ingår i detta beslut, kan jag bara beklaga. Jag anser ändå inte att citatet från E. Tegnérs Epilog riktigt beskriver mitt ställningstagande (”Vad du ej klart kan säga, vet du ej; med tanken ordet föds på mannens läppar: det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”). Tyvärr tenderar politiska beslut att vara mångfacetterade. Enligt min mening hade det varit fel att inte bekanta sig med alla argument av rädsla för att det möjligtvis grumlar utsikten. Ingen kan förneka att det finns risker, men man kan inte heller påstå att kärnkraften inte erbjuder möjligheter. Det som vi också vet är att det ställs betydligt strängare säkerhetskrav på de kärnreaktorer som byggs idag, än på dem som byggdes på 1970-talet.

Min utgångspunkt är att vi bör trygga en stabil, förutsägbar och relativt förmånlig energi för vår basindustri. På så sätt garanterar vi arbetsplatser och välfärd i samhället. Man ska komma ihåg att vi inte bara talar om direkta arbetsplatser, utan även indirekta sådana. Enligt uppgifter från Skogsindustrin/Pöyry kan en fabrik direkt sysselsätta t.ex. 700 personer, men indirekt bidra till 5 600 arbetsplatser inom den offentliga ekonomin och servicesektorn. Arbetskraften är dyr i Finland. Om tillgången på energi dessutom är oförutsägbar, instabil och dyr, försätter vi industrin i en situation där den på allvar måste överväga om det är möjligt att stanna kvar i landet. Genom att skapa förutsättningarna för vår basindustri, och för företagsamhet mera allmänt, skapar vi en god grund för att vidareutveckla vårt samhälle.

En garanterad tillgång på el betyder också att alla finländare slipper obehagliga överraskningar på vintern då elpriset skjuter i höjden. Det är alltså inte enbart industrin som har nytta av en utbyggnad. Alla företag och privatpersoner vinner på att vi i Finland kan producerar den elektricitet vi själva behöver. Inte ens med hjälp av de stora satsningar som nu planeras, klarar den förnybara energin av att producera tillräckligt för att möta vårt energibehov. Detta trots att regeringen nu gör historiskt stora satsningar inom området.

Det har knappast undgått någon att Sveriges riksdag senaste vecka fattade beslutet att tillåta att nya reaktorer uppförs då gamla läggs ner. Det intressanta är att Sverige under de 30 år som det varit förbjudet att bygga nya reaktorer har utökat sin kärnkraftskapacitet. Under de senaste dryga tio åren har man ökat kapaciteten i de svenska reaktorerna mera än vad de två kärnkraftsverk som vi nu föreslås byggas i Finland kan producera. Den ursprungliga idén var att Sverige helt skulle avveckla sin kärnkraft, men den planen gick inte att förverkliga. Det har inte varit, och är inte möjligt, att producera tillräckligt med energi utan kärnkraft. Varken i Sverige eller Finland. Därför anser jag att också vi bör bygga ny kärnkraftskapacitet.

Trots att jag kommit till den här slutsatsen för min egen del, accepterar och respekterar jag det faktum att andra, så som Roger Wide, har en annan uppfattning i frågan. Jag hoppas att respekten kan vara ömsesidig.

Kolumn i Västra Nyland 19.06.2010

Det rätta spåret

På årets partidag fattade SFP många beslut som ska visa vägen för partiets kommande politik. I den allmänpolitiska debatten valde jag att lyfta fram en fråga som bokstavligen handlar om att hitta det rättat spåret, nämligen utvecklingen av vårt järnvägsnät. Frågan är aktuell inom Nylands förbund, där man utrett alternativa modeller för regionstrukturen inom området. Arbetet omfattar också Östnyland eftersom Östra Nylands förbund går samman med Nylands förbund fr.o.m. början av nästa år.

För att så kostnadseffektivt som möjligt komma framåt, anser jag att vi inledningsvis ska koncentrera oss på redan existerande banavsnitt. Därför är det Kustbanan som det i första hand ska satsas på. Den behöver grundförbättras och få dubbla spår. Angående elektrifiering av befintliga järnvägsförbindelser anser jag att SFP ska prioritera Hangö-Hyvinge högst. De här två järnvägssatsningarna är livsviktiga för vår region. Däremot finns det ingen anledning att satsa ofantliga belopp på en ny sträckning på axeln Esbo-Lojo-Salo (ELSA) bara för att spara några minuter i restid.

En nyinvestering som jag tycker att är mera motiverad än ELSA, är en ny järnväg österut mot S:t Petersburg via Borgå och Lovisa. Banan skulle vara en stor tillgång för turismen och andra företagsformer, men framförallt skulle en snabb tågförbindelse till huvudstadsregionen erbjuda nya utvecklingsmöjligheter för Lovisa och Borgå regionerna.

Strukturmodellerna är på remissrunda hela sommaren. I december förväntas landskapsstyrelserna fatta beslut i frågan. Det ska bli intressant att ta del av kommunernas utlåtanden, och den förhoppningsvis livliga diskussion som kommer att föras fram till dess. Det alternativ man stannar för kommer säkert att ha stor betydelse när nästa regeringsprogram skrivs efter riksdagsvalet i april 2011.

Någon som definitivt kom in på fel spår är Samlingspartiets partimöte. På söndagen nåddes vi av nyheten att partiet röstat för att avskaffa den obligatoriska skolsvenskan. Motionen var skriven av partiets ungdomsorganisation, och partistyrelsen motsatte sig förslaget, men partimötet godkände den med en knapp majoritet. Trots beslutet säger partiets ledning nu att man inte kommer att verkställa det. Ledningens försäkringar är säkert uppriktiga. Beslutet visar ändå vilka slags åsikter som har stort stöd bland Samlingspartiets anhängare. Det oroar åtminstone mig.

Att rösta för att svenskans ställning som nationalspråk ska slopas är säkert inte aktuellt i något seriöst större parti. Istället är det en tyst, odramatisk och icke planlagd nedmontering som vi måste se upp med. Först gör man sig av med något på prov – den obligatoriska svenskan i studentexamen, till exempel – och sedan konstaterar man att man bra klarar sig utan det. Därför kan vi inte heller godkänna experiment i vissa regioner där man skulle ersätta svenskan med något annat språk.

Det är fint att ledningen inom både Samlingspartiet och Centern uttryckt sitt stöd för det svenska språket. Deras ord väger tungt, men hur handlar man? Fallet Karleby visar hur man kan ignorera de svenskspråkigas rättigheter – grundlagsutskottets och justitiekanslerns tolkningar till trots – och ändå hävda att man är för svenskan. Den kommande kommunministern borde på basen av de slutsatser som arbetsgruppen kom fram till ha lätt att ändra kurs i den här frågan. Vi måste se till att språkpolitiken inte kör in på fel spår.

Insändare i Borgåbladet och Östra Nyland 05.06.2010

Fungerande energilösningar

Den första juli röstar riksdagen om kärnkraften. Det är onekligen ett av de största besluten under denna regeringsperiod, kanske till och med det största. Eftersom man i en insändare i torsdagens ÖN/fredagens Bbl (3.6. & 4.6.) kommenterar en insändare som jag skrivit i tidningen Västra Nyland, vill jag gärna också för ÖN:s/Borgåbladets läsare berätta hur jag resonerar i kärnkraftsfrågan och i energipolitiken överlag.

Kärnkraften är på inget vis oproblematisk, och det är förståeligt att beslutet väcker starka känslor. Inte minst som småbarnsförälder har jag funderat väldigt mycket på riskerna. Men efter att ha tagit del av regeringens principbeslut, träffat både lobbare för och emot kärnkraft, och lyssnat till sakkunniga, anser jag det riktigt att vi bygger till.

För att Finland ska nå sina klimatpolitiska mål, håller vi som bäst på att övergå från fossila till förnybara energikällor. Denna förändring, i sig mycket positiv, betyder samtidigt att utbudet på el minskar, tillika som elens andel av den totala energikonsumtionen ökar. Idag är 28 procent av den energi vi förbrukar el; år 2050 förväntas andelen vara 46 procent. En modern kärnkraftsreaktor kan ha en effekt på upptill 1 800 MW, och det utan koldioxidutsläpp. Kärnkraften är således ett effektivt sätt att garantera elförsörjningen, utan att rubba på klimatmålen.

Eftersom kärnkraften är en så omstridd fråga, glömmer man lätt att det i regeringens energilösning också ingår satsningar på energieffektiveringsåtgärder, liksom en ökad användning av förnybara energikällor. År 2020 beräknas det årliga stödet till den förnybara energin ligga på ca 340 miljoner euro. Det är alltså inte små investeringar vi talar om, utan omfattande och viktiga investeringar. Genom att stöda den förnybara energin nu, skapar vi förutsättningarna för att den blir konkurrenskraftig i framtiden.

Att stöda den gröna energin är samtidigt också att stöda landsbygden. En ökad användning av förnybar energi ger arbetsplatser och investeringsmöjligheter speciellt på landsbygden. Men Finlands framgång grundar sig på hela samhällets välfärd. Industrin har fortfarande en stor betydelse för vår ekonomi; den skapar både direkta och indirekta arbetsplatser och drar in viktiga exportintäkter. Utbyggnaden av kärnkraft garanterar en tillräcklig energiförsörjning till ett konkurrenskraftigt pris, vilket i sin tur lockar till investeringar.

Kärnkraften, de förnybara energikällorna och energieffektiveringen bidrar alla till att självförsörjningsgraden ökar. Alternativet till en utbyggnad av kärnkraften är som jag ser det att antalet industriarbetsplatser minskar kraftigt, energipriset stiger, och att vår välfärd hotas. Eller så importerar vi mera energi, framförallt el, och blir därmed helt beroende av den. Om valet står mellan att importera energi från utlandet – också den producerad av kärnkraft – eller att använda egenproducerad kärnkraft, är valet klart för mig. I Finland har vi ett stort kunnande och prioriterar säkerheten högst av allt. Jag förstår inte de som anser att importerad rysk kärnkraftsel är mer eller mindre oproblematisk, medan el producerad av kärnkraft i Finland är omöjlig.

Vi har redan nu verksamma kärnkraftsreaktorer och använt kärnbränsle som ska slutförvaras. Att rösta mot kärnkraft nu, betyder alltså inte att vi kan ignorera eventuella risker med kärnkraften eller påverkan på närmiljön. Bland annat därför anser jag att det skulle ha varit naturligt att bygga till på de befintliga orterna, där kunskapen redan finns. En nyetablering i Lovisa, i enlighet med stadens vilja, skulle ha varit en bättre lösning än att exploatera ett nytt område.

Kärnkraften och den förnybara energin ska inte ställas mot varandra. Tillsammans med energieffektiveringen, utgör de en helhetslösning som bidrar till ett miljövänligt, konkurrenskraftigt och välmående Finland. En lösning som vi alla kan dra nytta av.

Insändare i Västra Nyland 29.05.2010

Fungerande energilösningar

I min kolumn förra månaden (VN 24.4) skrev jag att jag inte är en kärnkraftsivrare. Som svar på Roger Wides fråga (VN 21.5) kan jag säga att jag inte är en vän av kärnkraft, lika lite som jag är en vän av fossila bränslen. Men jag inser att vi behöver energi för att klara oss. Därför kommer jag att rösta för en utbyggnad av kärnkraften, men det är ett beslut fattat med hjärnan, inte hjärtat. Efter att ha tagit del av tillgänglig information och regeringens förslag är min bedömning att vi inte kommer att kunna garantera tillräckligt med energi, om vi inte bygger till.

För att Finland ska nå sina klimatpolitiska målsättningar, håller vi som bäst på att övergå från fossila bränslen till förnybara energikällor. Denna förändring, som i sig är mycket positiv, betyder samtidigt att utbudet på el minskar, tillika som elens andel av den totala energikonsumtionen ökar. Idag är 28 procent av den energi vi förbrukar el; år 2050 förväntas den stå för 46 procent av energikonsumtionen. En modern kärnkraftsreaktor har en effekt på upptill 1 800 MW, och det utan koldioxidutsläpp. Kärnkraften är således ett effektivt sätt att garantera elförsörjningen, utan att rubba på klimatmålen.

Det faktum att jag inser nyttan av mera kärnkraft betyder inte att jag är för kärnkraft i sig. Och det betyder definitivt inte att jag nödvändigtvis är för två nya kärnkraftsreaktorer. Jag är därför förvånad över att Wide med säkerhet påstår att jag är för en ”massiv utbyggnad [på] 3 000 MWh”. Visserligen är behandlingen inte slutförd i riksdagen, men jag är inte alls säker på att vi ska bevilja tillstånd för två nya reaktorer.

Jag är däremot en stor vän av en ökad användning av förnybar energi, och energieffektiveringsåtgärder. Till den delen stöder jag helt och hållet regeringens förslag. Regeringens energilösning består alltså inte bara av kärnkraft. Som jag skrev i min kolumn, är investeringarna i den förnybara energin mycket viktiga, både miljömässigt och med tanke på landsbygdens framtid. Men det handlar inte bara om att producera mera – vi måste också förbruka mindre. För att uppnå det målet, är regeringens principbeslut om energieffektiveringsåtgärder ett steg i rätt riktning.

Kärnkraften, de förnybara energikällorna och energieffektiveringen bidrar alla till att självförsörjningen ökar. Jag anser att detta är ett mycket eftersträvansvärt mål. Naturligtvis har jag funderat väldigt mycket på riskerna, inte minst i egenskap av småbarnsförälder. Trots det har jag kommit fram till att alternativet till kärnkraft, att inte ha tillgång till tillräckligt med energi för den finländska industrin och för finländarna, eller att vara helt beroende av importerad el, är sämre. Dessutom måste vi, oberoende av om vi nu beviljar nya tillstånd, ändå kunna hantera de risker som är förknippade med kärnkraften, eftersom vi redan har verksamma kärnreaktorer, och använt kärnbränsle som ska slutförvaras.

Wide frågar om jag verkligen har mina väljares stöd att rösta för kärnkraft. Bland de 7 280 personer som röstade på mig, finns det garanterat många olika åsikter gällande den bästa energilösningen. I valet 2007 fick jag förtroendet att ta ställning i alla de ärenden som behandlas i riksdagen för mina väljares del. Det är ett ansvar som jag tar på största allvar, och just därför är det inte lätt att fatta beslut i kärnkraftsfrågan.

Kolumn i Västra Nyland 22.05.2010

Jordnära lösningar

Vårbruket kom igång sent i år. Länge var det för vått för att kunna bege sig ut på åkern. Det senaste halvåret har väderförhållanden flera gånger förorsakat fördröjningar av olika slag. På vintern gjorde den ovanligt rika snömängden att tågen stod stilla; nu på våren bjöd en vulkan på askmoln som stoppade flygtrafiken. Naturen är oberäknelig, och alla våra teknologiska uppfinningar till trots, får vi ibland finna oss i att leva på naturens villkor. Traktorn fick helt enkelt stå stilla tills åkrarna torkat upp.

När jag äntligen kunde börja varva timmar i granitborgen med timmar på åkern, var det nästan oundvikligt att jag också reflekterade över jordbrukets framtid. Som man sår får man skörda, brukar det heta. Ändå kan man som jordbrukare lyckas med det bittra konsstycket att både så och skörda och ändå inte bli med något i handen. Spannmålspriserna är frustrerande låga, och det finns väldigt lite odlaren kan göra för att få en ändring till stånd.

Statistiken visar att det inte lönar sig att vara en bonde i Finland. Enligt MTT, är lönsamhetskoefficienten bland jordbruks- och trädgårdsföretagen 0,42. Man uppnådde alltså endast 42 procent av löne- och räntemålsättningen. Spannmålsproduktionen har den lägsta lönsamhetskoefficienten. Sektorns försäljningsinkomster år 2009 var 2 426 miljoner euro, medan produktionskostnaderna låg på 3 457 miljoner. Tala om att sälja till rebatterat pris! Om det inte vore för stödet (totalt 1 876 miljoner), skulle jorbruket vara ohållbart. På EU-nivå kommer den gemensamma jordbrukspolitiken (CAP) att reformeras efter år 2013. Inom Nylands Svenska Producentförbund har vi redan nu gått ut med vårt krav på en fortsättning på CAP och en tillräcklig jordbruksbudget som möjliggör en lönsam livsmedelsproduktion i hela unionen. Stöden som utbetalas finns till för att konsumenten ska få förmånliga livsmedel, och finländarna vill dessutom att de ska vara inhemska.

Jordbruket och de andra primärnäringarna utgör stommen för livet på landet. Men de är ensamma inte tillräckliga för att hålla landsbygden levande. Även andra företagsformer måste ha möjlighet att verka. Den senaste månaden har vi i riksdagen diskuterat flera linjedragningar som berör landsbygden. Energipaketet och satsningarna på förnybar energi är det senaste i ledet, men innan dess diskuterade vi regeringens landsbygdspolitiska program, liksom redogörelsen om livsmedelssäkerheten.